Allting började på tisdagen den 20 januari då jag hade en tid till specialist mödravården. Hela graviditeten hade jag gått med enorma besvär orsakade av min sjukdom EDS. EDS är en bindvävs sjukdom dom i första hand gör mina leder hypermobila och det blev väldigt smärtsamt mot slutet av graviditeten. På det tillkom extrema sömnsvårigheter och extrema humörssvängningar. Tyvärr började mitt mående att gå ut över min familj, därför kändes det bäst för mig att få hjälp med att avsluta graviditeten lite tidigare.

 

Väl på specialist mödravården fick jag träffa en kvinnlig läkare. Vi disskuterade mina besvär och pratade om en eventuell igångsättning. Det hade varit snack om en igångstättning tidigare under graviditeten, så det var inget nytt. Vi gjorde en hinnsvepning (att irritera hinnorna lite genom en vaginal undersökning kan få igång en förlossning naturligt, man brukar märka om det gett effekt inom 48h) för att försöka få förlossningen att starta självmant. Det var en väldigt smärtsam upplevelse, men det kom att vara värt det. Efter undersökning sattes iallafall ett igångsättningsdatum till den 26 Januari. Jag var så lycklig när jag gick därifrån, jag hade ÄNTLIGEN fått det stöd och den hjälp jag behövde!

 

Därefter gick jag med en molnande mensvärk i ett par timmar och hoppades på att det skulle vara något, men det avtog frammåt kvällen. Men på förmiddagen dagen därpå (onsdagen den 21) gick ändå slemproppen! Eller åtmindstonde en del av den lossnade. Jag mindes att med Elina tog det ca 22 timmar från att den lossnade tills att hon var ute, nu skulle det komma att ta endast 14 timmar! Jag började få väldigt kraftiga men oregelbundna sammandragningar, kraftiga men hanterbara.

 

Jag hade en tid hos barnmorskan 11, så jag kämpade mig dit trots att sammandragningarna var väldigt kraftiga. Väl där gjorde hon ytterligere en vaginal undersökning, hon blev nog lika förvånad som jag över hur mogen tappen var och det visade sig att jag öppnat mig nästan 2 cm sedan gårdagen. Därför utförde hon ytterligare en hinnsvepning för att få fart på det hela. Jag blev hämtad av Anki (min bästa väns mamma) och tur var väl det, för jag hade ganska ont. Frammåt eftermiddagen samma dag hade smärtan tilltagit och sammandragningarna kom allt tätare, nu kände jag i hela kroppen att det var på gång! Men trots det kunde jag såklart inte sitta stilla. Bestämde mig för att städa, hämta Elina från förskolan (däremot fick Tony möta mig halvvägs hem eftersom det blev för smärtsamt att putta vagnen) jag hade tvättstuga, lagade mat och ja, försökte väl bete mig som om det vpre en vanlig dag.

 

 

Haha, varför jag bestämmer mig för att upprepa historien har jag ingen aning om. Men jag gjorde iallafall det och gick ner och tog tag i tvättstugan. Jag antar att jag hade lite hopp om att det skulle komma igång ordentligt, så jag ville väl hålla mig sysselsatt. Dessutom märkte jag att så fort jag stod still försvann alla sammandragningar/värkar. 

 

Vid 16 ungefär var värkarna regelbundna. De kom med två minuters mellanrum och varade i ca 20-25 sekunder. De var fortfarande hanterbara trots att smärtan hade eskalerat något, jag fick stanna upp och andas mellan varje värk och Tony frågade mig säkert 100 gånger "Tänker du åka in någon gång eller tänker du vara envis och tillslut föda hemma eller?"

Tycker att han borde känna mig vid det här laget. Jag gick och duschade för lite smärtlindring och duschade Elina samtidigt. Hon las vid 19 och somnade med detsamma som vanligt.

Jag satte mig i soffan för att ÄNTLIGEN ta det lugnt, men det var då värkarna blev jobbiga. Jag ringde förlossningen, förklarade att värkarna kom med två minuters mellanrum och varade i ca 30-45 sekunder så dom bad mig komma in.

 

Tony hjälpte mig att snabbt packa klart det sista till BB-väskan sen ringde han Anki och bad henne köra in mig medans han avvaktade hemma med vår lilla tjej som ovetandes om att hon snart skulle bli storasyster, sov så sött.

 

Väl inne löste vi allt så Kimmo snabbt tog sig upp till vår lägenhet och sov över där med Elina så Tony kunde komma till sjukhuset. Kimmo tog Elina till dagis dagen därpå.

 

Väl på sjukhuset blev jag uppkopplad till CTG och blev inlagd med detsamma kl.20.14 den 21 Januari.

Första vaginala undersökningen gjordes 20.50 och visade att jag var öppen 5cm. Precis lagom tills dess började det starka värkarbetet och Tony var äntligen framme. 

Den ända smärtlindring jag bad om var lustgas och värme, som förra gången. Jag vill känna den smärta som en kvinna är byggd för att hantera, dum som jag är...

Iallafall visade det sig ganska snart att lustgasen på rummet vi befann oss i inte fungerade, så mitt i värkarbetet fick vi byta rum också. Men de gick bra. Däremot tycker jag inte att lustgasen var speciellt hjälpsam den här gången alls. Förra gången var lustgasen verkligen min bästa vän, men nu tycker jag inte att den gjorde någon nytta alls förreutom att jag blev yr i skallen.

 

Strax före 23 var smärtan verkligen outhärdlig så jag bad om en ny vaginal undersökning. Ana min besvikelse när jag hörde siffran 6. 6cm!!!!! Jag blev otroligt ledsen och nedstämd, för hur sjutton kunde jag bara ha öppnat mig en ynka cm på 2 timmar? Och hur i hela friden skulle jag stå ut om de skulle fortsätta i samma takt?

De var då jag bad om att de skulle ta hål på hinnorna så vattnet gick. Någonstans kände jag på mig att det skulle ta fart då. Och åter igen hade jag så rätt. Kl. 22.50 gjordes det hål på hinnorna sen gick allt fort.

 

Jag minns att jag var riktigt elak mot barnmorskan, för stunden gillade jag inte henne alls. Jag minns inte att jag var elak förra gången jag förlöstes. Jag frågade såklart efter samma barnmorska, men tyvärr arbetade hon inte den kvällen.

 

Den här gången minns jag faktiskt Tonys närvaro, vilket underlättade otroligt för mig. Som jag skrev sist, att utan honom hade det inte gått. Han sa inte speciellt mycket. Men bara hans närvaro betydde mest.

 

Nu började jag bli riktigt riktigt trött. Det var nästan så att jag somnade dom få sekunder jag hade att vila mellan värkarna, vilket jag kanske till och med gjorde någon gång.

Enligt journalerna så var klockan nu 23.58, jag hade precis blivit lagd på sidan, mot Tony. Då kom en otroligt krafig värk med enormt tryck neråt. Jag minns att jag tittade upp på honom och bara tröck. När värken var över sa jag till barnmorskan att nu kommer jag att krysta. "Krysta på du", fick jag som svar. Haha, av någon anledning så känns det inte som att det är speciellt ofta en kvinna får höra det på sin förlossning.

Jag minns också att hon sa "Nu kör vi, nu är det bara upp till dig om han kommer den 21 eller 22".

 

Här blev det jobbigt. och om möjligt, än mer smärtsamt.

Med Elina minns jag att jag tyckte att krystandet var den lätta delen, och den minst smärtsamma delen. (förrutom då när de fäste sugklockan och jag trodde att jag typ skulle dö). Men nu var det BRUTALT! Det gjorde EXTREEEEMT ont och det kändes som om hur mycket jag än tog i så rörde han sig inte en millimeter. Vid varje värk slösade jag energi och kraft på att skrika "DET GÅÅÅÅÅÅÅR INTEEEEEE". Trots att alla sa åt mig att koncentrera mig för att trycka och inte skrika så kunde jag inte låta bli, för jag kände verkligen inte att han ens rörde sig utåt.

Jag hade nog världens knasigaste ställning när jag låg/halvsatt men jag minns att jag gjorde allt för att känna Tonys lukt, det stärkte mig på något vis, det var väl därför jag drogs åt honom hela tiden.

Min ställning gjorde även att jag såg hjässan på Niilo och dom frågade om jag ville känna, men jag hade ingen ork till det. Mellan värkarna ville jag bara vila och gråta en skvätt.

 

En rolig grej, mitt i en krystvärk kommer det någon och öppnar dörren, kikar in lite försiktigt och frågar "går det bra härinne?" Varpå jag vänder mig om och skriker allt vad min kropp klarar att "NEJ DET GÅR FAAN INTE BRA HÄRINNE!" Då försvann människan fortare än kvickt från dörren.

 

Jag minns den sista krystvärken så väl. Jag kände när huvet kom ut med ett "plopp" sen fick jag kraft, då jäklar trötck jag ordentligt och där var han sen. Geggig, skrikandes, men HELT perfekt med mycket hår. Vår lilla Niilo var född, kl. 00.10 den 22 Januari. Och åter igen kunde jag inte hålla tillbaka mina tårar, denna gång av ren lycka!

Tony klippte navelsträngen och sen var han bara vår!

 

Kl.00.23 krystar jag ut en moderkaka som har formen av ett hjärta, hur gulligt är inte det? Till och med barnmorskan och sköterskan var förundrade.

 

Därefter var ren lycka. Jag fick sys lite men ingen större skade skedd. Tony tog massa bilder, vi käkade upp vår lilla smörgåsbricka, Jag och Niiloo somnade en liten stund tillsammans och sen blev vi rullade till BB. <3

 

Läs Elinas berättelse HÄR