Magen med alla tre!

Nu är det för första gången dags att jämföra magarna för den här graviditeten! Bilderna är tagna igår. Vad tycker ni? Jag tycker att magen är ganska lik sig under alla tre graviditeter, det var först runt 30-veckorna som jag började märka skillnad förra gången så vi får väl köra en round 2 då :)
Rent storleksmässigt tycker jag att den är lika stor, och det visade sig ju vara så när jag jämförde alla sf-mått också, men formen skiljer sig från alla tre.
 
 




En känsla av saknad

Ibland när jag håller Niilo kan jag bli ledsen. Ledsen för att jag undrar om det är sista gången jag har en sån här liten. Ledsen för att jag inte kunde njuta av graviditeten när jag inte vet om det var sista gången jag bar ett barn.
 
Tankarna går i banorna mot en sterilesering, men jag vet inte om jag skulle klara det. Skulle Tony och jag separera en dag kan jag säga med ALL säkerhet att jag inte vill ha fler barn, jag vill att alla mina barn ska ha samma pappa. Men tänk om jag och Tony om ett par år verkligen blir sugen på ett syskon?
Vi har pratat om det tidigare och vi båda vill ha tre barn, den tredje ett par år senare. Men nu när vi fått höra att min kropp förmodligen inte skulle klara en till graviditet så fick vi tänka om.
 
 
Det är verkligen annorlunda med andra barnet. När Elina föddes ville jag verkligen att allt skulle gå så fort, att hon skulle lära sig allt på en gång. Jag ville se hennes utveckling, lära sig sitta, lära sig krypa, lära sig stå, lära sig gå och springa, lära sig prata, första leendet, lära sig greppa, första skrattet, första tanden.. ojojoj listan kan göras lång, jag ville se allt - på en gång! Men nu med Niilo vill jag helst att tiden ska stanna. Han får gärna vara såhär liten förevigt.
Tänk om det är sista gången.




Förlossnings tankar

 
 
Det här inlägget hittade jag i mitt utkast. Det var egentligen tänkt att publiceras samma dag som Niilo föddes. Men ni kan ju ändå få läsa om hur jag tänkte innan förlossningen. Bilderna är tagna bara timmar innan förlossningen. 
 
 
 
Jag har försökt att tänka mig den kommande förlossningen men det är så otroligt svårt att ens föreställa sig hur det kommer att bli eller hur det kommer att kännas. Att det kommer göra ont, ja, FRUKTANSVÄRT ont, det vet jag ju redan. Jag vet att smärtan är grotesk, men jag kan bara inte komma ihåg det, hur mycket jag än försöker. Direkt när Elina las på mitt bröst glömde jag bort smärtan, och dom minnena har lixom inte kommit tillbaka heller.
Dessutom gick förlossningen med Elina otroligt snabbt och mot slutet var det väldigt brutalt. Jag trodde att smärtan skulle ta mitt liv, men nu såhär i efterhand minns jag det inte som så farligt.
Jag är inte alls rädd för förlossningen, det var jag inte förra gången heller. Men nu är det nästan annorluna. En förlossning är det absolut häftigaste jag gjort i hela mitt liv, och jag ser egentligen jätte mycket fram emot att få gå igenom det igen!
 
Jag vill egentligen inte bli igångsatt, jag vill att det startar av sig själv, hemma, där jag kan slappna av. Sen får jag för mig att en igångsättning kommer ta otroligt lång tid, och då ser jag hellre att det kommer igång själv och förhoppningsvis går ännu snabbare än med Elina.
 
Bedövning då? Jag vill känna den smärta som en kvinna är byggd för att känna. Den bedövning jag vill klara mig på är lustgas, min bästa vän från förra förlossningen. Men eftersom jag blir igångsatt är jag rädd att jag så småningom kommer att be om mer bedövning iallafall..
 


« Tidigare inlägg



Den 4 februari 2013 visade sig det där plusset på stickan. Vi skulle bli föräldrar för första gången! Den 29 september samma år föddes en liten Elina. Året därpå, närmare bestämt den 13 juni 2014 plussade vi igen och vi tre skulle bli fyra och vår son Niilo föddes den 22 januari 2015. Samma år, den 25 september 2015 plussade vi för tredje och sista gången och vår minsting Elsa föddes den 13 maj 2016! Vår familj är komplett, välkommen att ta del av vårt liv!