Matvägran?

Min stora tjej har blivit otroligt kräsen med maten. Hon har alltid varit den som har ätit precis allt, och mycket. Men på senaste har hon varit otroligt kräsen, lärt sig ord som "äckligt" och vill helst välja mat själv. Något som varit gott bara dagen innan kan helt plötsligt vara "äckligt" och när hon själv säger att hon är hungrig är det kaka eller något annat gott som gäller. Jag går ju såklart inte med på det utan säger att om man är hungrig är det mat eller macka man ska äta och då blir det ett hejdundrans liv.
Är det något som är vanligt i den här åldern? Någon med tips? På förskolan äter hon tydligen bra, så det är bara hemma hon trotsar maten.
 




'mamma jag har ont här'

Nog för att jag vill stanna tiden ibland, men när ens barn är tillräckligt gammal för att faktiskt berätta VART dom har ont, är rätt skönt. Däremot är Elina i någon fas där det kan gå från att hon har ont i foten till att hon har ont i tummen till att hon har ont i bena och sluta med att hon har ont i magen på 5 minuter, sen har hon helt plötsligt inte ont någonstans längre. Men man märker rätt tydligt på henne när en smärta är befogad och då får hon givetvis den uppmärksamhet hon kräver.
Med mindre barn kan det bli otroligt frustrerande när de inte kan hantera en smärta eller uttrycka sig på ett sätt som vuxna förstår. Det är lätt hänt att det slutar med timmar av skrik och panik och en förälder kan klia sig i huvudet i bra många timmar innan man kommit fram till vad som är fel. Ofta drar man snabbt slutsatsen att 'hen har ont i magen'. Varför gör man så? Lättast att hantera? Jag vill tro att 9 av 10 gånger som en förälder tror att ens barn har ont i magen så är det något helt annat som är fel. Ja, jag vet inte, jag har faktiskt aldrig haft det problemet med mina barn. När Elsa var väldigt mycket mindre kunde hon skrika längre stunder på kvällar dom dagar hon hade fått allt för många nya intryck på en dag, då fick jag höra fler gånger än jag kan räkna att 'hon kanske har ont i magen?' men jag visste ju varför hon var otröstlig..
Jaha? Hur tusan kom vi in på magont helt plötsligt? Det jag ville komma fram till var ju helt enkelt att det är så mycket enklare när dom själva kan berätta vad som är fel. Nu senast hade Elina ont i munnen, och det dröjde inte speciellt länge innan vi insåg att hon hade ett munsår som inte syntes. Visst får man fundera lite även fast hon är tre och kan förklara bättre än mindre barn, hon har ju svårt att visa EXAKT vart det onda sitter. Jag trodde först att det var en ny tand påväg, sen trodde jag att en tand gått sönder för att det såg så ut, ett tag senare trodde jag att det var tvillingtanden som gjorde ont, vidare till att jag trodde att tandköttet var inflamerat innan jag tillslut insåg att det 'bara' var ett munsår.
 
Min fina fina tjej, du är ju så klok <3
 




Nappen

Jag var så rädd att det inte skulle gå! Ni som känner Elina vet ju att nappen har varit lite av hennes bästa vän ända sedan hon var liten. Det senaste halvåret har vi succesivt minskat användandet av nappen med målet att den skulle vara borta ur hennes liv när hennes tredje födelsedag inföll. Vi började med att ta bort den dagtid när hon varit aktiv, hon fick bara ha den i bilen, på bussen, i vagnen, när hon vilade och när hon sov. Sen plockade vi bort den helt på dagtid och hon fick den vid läggdags på kvällen. Men i ett par veckor började hon använda napp även på dagen, så jag ver så rädd att vi inte skulle nå målet med att ta bort nappen helt tills att hon fyllt tre. Men tur i oturen åkte hon ju på höstblåsor (jösses vad jag tjatar om dom där blåsorna..) och kunde inte ha nappen eftersom det gjorde ont i munnen, så när hon varit utan i flera dagar och hennes treårsdag passerat så kunde jag lätt förklara för henne att hon var stor nu, och att hon har klarat sig utan nappen länge. NU har hon slutat prata om den, även fast hon ibland stjäl nappar från sin syster (hehe), dock lämnar hon tillbaka dom lika fort. 
 
Snutten är dock hennes trygghet, och den har jag bestämt att hon ska få ha kvar så länge hon vill!
 
Det här är än idag en av mina absoluta favoritbilder på henne <3<3
 


« Tidigare inlägg



Den 4 februari 2013 visade sig det där plusset på stickan. Vi skulle bli föräldrar för första gången! Den 29 september samma år föddes en liten Elina. Året därpå, närmare bestämt den 13 juni 2014 plussade vi igen och vi tre skulle bli fyra och vår son Niilo föddes den 22 januari 2015. Samma år, den 25 september 2015 plussade vi för tredje och sista gången och vår minsting Elsa föddes den 13 maj 2016! Vår familj är komplett, välkommen att ta del av vårt liv!