På fredagskvällen satt Tony uppe och Joni var på besök. Men efter 2 dagar med en jobbig mage orkade jag inte hålla dom sällskap så jag gick och la mig i ganska rimlig tid medans de satt uppe hela natten och spelade. Jag vaknade sedan runt 10 på lördagen av en riktigt kraftig mensvärks-liknande smärta. Tony som fortfarande var vaken kom in med en värmedyna och lindade den över rygg och mage för att lätta smärtan, vilket inte funkade så jag klev upp och la mig brevid honom i soffan. Det var då jag kände något komma så jag rusade in på toaletten och det kom något som likande en blodigel - slemproppen hade gått.

 

Efter det fortsatte sammandragningarna som tidigare, ungefär var tionde minut, men smärtan hade eskalerat. Jag och Tony bestämde oss för att iallafall försöka ha en normal dag så han gick och handlade mat för dagen och lite gott som vi ville ha med oss till BB ifall att det skulle komma igång ordentligt. Jag hade även tvättstugan bokad, men det förbjöd han mig att ta tag i. Dock hade han suttit uppe hela natten och han somnade ganska snart så jag trotsade honom och tog tvätten iallafall (BIG misstake).

 

Jag fortsatte dagen med att tvätta och grovstäda hemma. Jag kände på mig, trots att förvärkarna avtog ett par timmar, att det snart var dags och jag ville ha fint hemma innan vi åkte in för att komma hem till en fin lägenhet.

 

Tony vaknade runt 1 på natten till söndagen. Vi fikade lite tillsammans eftersom det var hans födelsedag och jag kunde ändå inte sova när förvärkarna kom tillbaka. Vid 3 ungefär började jag klocka värkarna som kom allt tätare och nu var de ungefär 6-7 minuter emellan varje som varade i ca 30-40 sekunder. Vid 4.30 var jag precis på gränsen att slumra till när det small till i magen och jag kände att de började rinna lite längs benet. Jag rusade då in på toaletten igen - vattnet gick.

 

Det dröjde inte längre än 5 minuter innan de riktiga värkarna satte igång. Vattnet fortsatte rinna i ca en halvtimme innan det var färdigt och BB rådde mig till att stanna hemma så länge jag klarade av så Tony hjälpte mig med ett bad som faktiskt lindrade smärtan något. Men när jag klev upp en timme senare och kom ut till Tony så var smärtan nästan outhärdlig. Av ren frustration började tårarna spruta och det gjorde så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Nu var det mindre än 2 minuter mellan varje värk och Tony bestämde att det var dags att ringa taxi för att åka in.

 

Vi kom fram till BB 7.15 på morgonen på söndagen, blev inskrivna direkt och runt 7.30 gjorde de första undersökningen som visade att jag var öppen 5 cm redan vilket även barnmorskan blev förvånad över. Därefter fick vi ett rum där jag fick hjälp att byta om, smärtan var så extrem att jag inte ens klarade det själv. Fick hjälp med lustgas med detsamma och stod helst lutad över sängen medans Tony masserade mig över ryggen. När jag sedan bytte position till sängliggandes blev smärtan så intensiv att jag andades helt fel i lustgasen och kräktes en hel del.

 

Tonys närvaro gjorde mycket. Utan honom hade jag aldrig klarat värkarbetet!

 

Omkring 8.30, ungefär 45 minuter efter att vi fått komma in på vårt rum fick jag en kraftig värk med en kontig känsla och skrek till Tony "DEN KOMMER NUUUU!" så han tröck på larmet och barnmorskan kom in, men då var jag redan mitt i min första krystvärk och tröck på för fulla muggar.

Barnmorskan bad mig då att inte trycka för det var inte dags än sa hon. Men hon bestämde sig ändå för att göra en ny undersökning för att se om något hade hänt.

 

-Bli inte besviken om du inte öppnat dig mer eftersom det bara gått en timme sen första undersökningen och på förstföderskor går det inte så snabbt.

 

Det var det jag fick höra strax före hon sa att jag visst var fullt öppen och det var dags för en bebis! Fler kom in för att hjälpa mig i mitt krystande eftersom det gått så fort. Mitt lilla hjärta i magen blev så stressad i magen av att det gick så fort att hennes hjärta sjönk till 80 och hon fick inte heller tillräckligt med syre.

Det var då det kom inspringande en läkare som började slita och dra och jag har då aldrig varit med om något värre i mitt liv! Och eftersom det blev så brottom att få ut prinsessan så hann dom inte förklara vad dom gjorde och varför dom gjorde det. Detta ledde till en väldig panik som inte ens Tony kunde lugna. Jag kommer ihåg att jag skrek "DEN KOMMER DÖ!!" och grät som en jag vet inte vad. Tony tröck min hand och försökte lugna mig medans den ledande barnmorskan tydligen försökte förklara för mig att bebisen mådde bra men den va bara stressad och ville komma ut. Men jag var i min egna lilla värld så de hörde ju inte jag. 

 

Nästa värk kom och det var då jag förstod att det var en sugklocka som de hade fäst på bebisens huvud. Det krävdes efter det 2 krystvärkar till innan hon kom till världen kl. 08.57 den 29 september.

 

Dom la upp bebisen på mitt bröst och jag var så borta att jag inte ens frågade vad det var för kön utan de tog ett tag innan de tog upp bebisen och jag fick veta att jag fått en dotter.

Då kom glädjetårarna.

 

Därefter var ren lycka. Jag fick sys lite men ingen värre skade skedd. Tony tog massa bilder, vi käkade frukost sen blev vi rullade till BB. <3