Jag tänkte skriva en hel roman om mina tankar kring att vara förälder. Men efter att ha skrivit många rader så raderade jag allt. Jag har faktiskt ingen lust att blotta mina tanker på det sättet även fast det kan vara nyttigt för många att läsa.

Jag hade förväntat mig föräldraskapet som rosa flufffluff, guld och gröna skogar, mysiga nattningar, skratt och konstant snälla barn. För även fast många säger hela tiden hur svårt/jobbigt det kan vara emellanåt så det det tyvärr sociala medier som har störst påverkan, och där målas det upp en bild om hur det är att vara förälder med tillgjorda bilder och söta leenden. Jag vet, för jag gör det själv. Men jag kan lova dig att bakom varje bild med ett gulligt litet leende så finns en svettig mamma som har kämpat i en timme för att få till just den bilden, tusen mutor och 300 griniga bilder. Ingen skriver om trots, skrikiga nätter, dåliga dagar, tårar och vägran. Det är viktigt att lyfta fram dem bitarna också frö att inte locka framförallt yngre tjejer till en på tok förtidig graviditet när dom egentligen inte vet vad tusan dom ger sig in på, för tyvärr är sociala medier såpass provocerande.

Ja, jag sa nyss att jag inte ville blotta min hjärna men nu delade jag med mig en liten del av mina tankar. Jag måste bara få ur mig, att även fast det är otroligt kämpigt vissa stunder så är jag duktig på att hålla ihop. Jag är ämnad för mammarollen och det vet jag nu. Jag är en naturlig mamma och jag är bäst för just mina barn.

 

Det jag vill få ut av det här inlägget är väl egentligen att det är svårt, det är tufft och kämpigt och ibland brister det totalt. MEN det är också det bästa jag har gjort <3