Jag har sedan start skött allt gällande barnen och hemmet. Inte för att jag på något sätt varit tvungen, utom jag har själv valt att ha det så, för att ständigt ha full kontroll och stenkoll på allt. Jag har tagit alla BVC besök, läkar besök, tandläkarbesök, ekonomi, storhandling, ren tvätt, förskolan, telefonsamtal, pappersarbete osv. listan kan göras lång. Nu har jag varit tvungen att släppa ALLT, och det har varit otroligt jobbigt. Jag försöker att lita på min sambo, för jag vet ju att han gör ett otroligt bra jobb, men att gå från att ha kontroll på allt, till att knappt kunna påverka någonting alls har varit jätte svårt för mig. Jag vet till exempel inte längre vad som sägs på förskolan eller när Elsa sist åt eller vad hon åt. På ett sätt har det dessutom känts som att jag har övergivit mina barn, att jag på något sätt har tagit ifrån dom en slags trygghet eftersom att dom är så vana vid att det alltid är mamma som har följt med, även fast det är bra för dom att pappa blir delaktig ett tag. Usch, när jag skriver sådär låter det ju som att jag inte har låtit pappa vara med... aja, det är inte riktigt så jag menar iallafall.

Min största rädsla just nu är att någon av barnen ska bli sjuka när jag inte är i närheten. Jag måste försöka tänka att min man kommer att fixa det, men sålänge det aldrig har hänt och han aldrig har suttit i den sitsen så kan jag inte ens föreställa mig hur det kommer att gå.

Jag längtar tills vi kommer in i en ordentlig vardag, där vi kan arbeta bägge två och alla tre går på dagis.