Jag insåg ganska snabbt igårkväll att jag inte skulle hinna med en uppdatering idag så jag skrev ihop ett inlägg som legat i bakhuvud väldigt väldigt länge och tidsinställde det.

 

För cirka tre år sedan spelades en låt, om och om igen, på vilken hemmafest jag än besökte, vilket dansgolv jag än stod på, vilken krog jag än satt på.

Svenska björnstammen  - vart jag mig i världen vänder

Jag ÄLSKADE den. Jag hoppade högt och sjöng tills jag blev hes varenda gång. Men först nu har låten en betydelse för mig. Jag festade förr - jämt. Jag hade väl egentligen inte någon ordentlig mening med mitt liv. Varenda lediga stund stod jag med en drink i ena handen, men som låten säger "vart jag mig i världen vänder, står jag här med tomma händer". Jag fattade det inte då, det gör jag idag. Jag dansade och skrek till en låt och var "lycklig" till en text som nu får mig att inse hur sann den var. Jag var så tom, jag stod alltid tom, vart jag än i världen vände mig. Och jag letade ständigt efter något som kunde rädda mig. Där kom mina barn. Nu har mitt liv en mening, en betydelse. Att festa var nog en undanflykt på många sett. Jag flydde från verkliga livet. Nu ser jag ner på den jag var då.

TRASIG

 

Ropa på någon av förstånd, som kan se vad ni gör och förstå vad ni menar.

Att det skulle ta mig tre år att inse att texten handlade om mitt meningslösa liv.