En känsla av saknad
Ibland när jag håller Niilo kan jag bli ledsen. Ledsen för att jag undrar om det är sista gången jag har en sån här liten. Ledsen för att jag inte kunde njuta av graviditeten när jag inte vet om det var sista gången jag bar ett barn.
Tankarna går i banorna mot en sterilesering, men jag vet inte om jag skulle klara det. Skulle Tony och jag separera en dag kan jag säga med ALL säkerhet att jag inte vill ha fler barn, jag vill att alla mina barn ska ha samma pappa. Men tänk om jag och Tony om ett par år verkligen blir sugen på ett syskon?
Vi har pratat om det tidigare och vi båda vill ha tre barn, den tredje ett par år senare. Men nu när vi fått höra att min kropp förmodligen inte skulle klara en till graviditet så fick vi tänka om.
Det är verkligen annorlunda med andra barnet. När Elina föddes ville jag verkligen att allt skulle gå så fort, att hon skulle lära sig allt på en gång. Jag ville se hennes utveckling, lära sig sitta, lära sig krypa, lära sig stå, lära sig gå och springa, lära sig prata, första leendet, lära sig greppa, första skrattet, första tanden.. ojojoj listan kan göras lång, jag ville se allt - på en gång! Men nu med Niilo vill jag helst att tiden ska stanna. Han får gärna vara såhär liten förevigt.
Tänk om det är sista gången.
