Termerna "pappas flicka" och "mammas pojke" stämmer verkligen in på våra barn. Rent statistiskt dras döttrarna till sina fäder och söner till sina mödrar, varför har jag aldrig riktigt läst på om, men här hemma följer barnen mönstret. Före Niilo kom var jag såklart ledsen för att Elina alltid drog sig till Tony när det var/är huvudsakligen jag som tar hand om henne. Jag kände mig ensam, övergiven och oälskad, även fast jag vet att det inte är så.

 

Nu när Niilo har kommit upp lite i ålder så sitter han nästan klistrad på mig. Han sover iallafall i sin egen säng hela natten, vilket jag är otroligt tacksam för, för sen är han på mig dagarna i ända. Klart han kan leka med sin syster och/eller självständigt, men han är ofta ofta ofta där och rycker mig i byxbenet. När jag går hemifrån blir han otröstlig och Tony kan inte hjälpa, jag kan inte ens ta en dusch när han är vaken för att han blir så ledsen. Han blir alltid ledsen när han blir lämnad på dagis, vilket för mig är något nytt då lämningarna med Elina alltid gått smärtfritt.

 

Det är otroligt smärtsamt att lämna ett gråtande barn bakom sig, även fast jag vet att mitt barn är i trygga händer på antingen pappa eller pedagogerna på dagis. Så jag vet egentligen inte vad jag föredrar, en som dras till sin pappa för tröst, eller en som enbart kräver mamma.