Förlossningsberättelse
Som med de andra två så kör vi hela berättelsen i ett! Jag orkar inte hålla på med del 1, del 2 osv.
Om vi ska spola tillbaka till hela starten så skulle jag nog vilja påstå att det började redan torsdagen den 5 maj, då på kvällen klockan 22, en stor bit av slemproppen lossnade! Med de andra två har det gått på mindre än ett dygn innan barnen kommit efter att slemproppen lossnat, men nu lossnade den i delar i ca 5 dygn, så fram till den 10 maj ungefär. Jag trodde såklart att hon skulle kika ut på min pappas födelsedag den 6 maj eftersom det gått så fort med de andra två, men hon höll sig, och drog sig i en vecka och lurade mig många gånger innan det tillslut drog igång på riktigt.
På kvällen den 10 maj fick jag för första gången smärtsamma sammandragningar, de kom och gick regelbundet var fjärde minut i ett par timmar tills de tillslut avtog och jag kunde somna. Den 11 maj blev det värre. Det var lugnt i magen hela dagen men återigen infann sig sammandragningarna/förvärkarna på kvällen runt 20 tiden. Den här gången blev de så smärtsamma och täta att Tony fick kontakta sin chef då vi trodde att vi skulle åka in till förlossningen. Men för andra gången avtog det efter ett par timmar och vi kunde sova natten igenom och vakna besvikna med en lugn mage igen. Så, den 12 maj (torsdag) var Tony ledig eftersom vi trodde att det skulle bli bebis på natten, så hela dagen gick vi som på nålar och undrade om det skulle hända något igen. Vi gick tillsammans och hämtade barnen på förskolan och sen skulle vi till affären. Där kom första smärtsamma sammandragningen för den dagen. De var så starka att jag var tvungen att stå still och hålla i mig i något för att orka andas igenom dom. Men dom var oregelbundna och ibland kunde jag få vänta en timme innan jag kände något alls.
Det blev hur som en bra eftermiddag, vi gick till affären efter förskolan som sagt, sen lekte vi ute en stund där vi träffade min vän Jocke, hans flickvän och nyfödda dottern, samt Kimmo och Anki. Vi bjöd med hela gänget upp på kaffe hos oss och hade en riktigt trevlig stund innan folk började droppa runt 17. Därefter lagade vi nachotallrik som vanligtvis är en favorit hos mig med, men mat hade jag inte kunnat äta på nån vecka och såklart blev jag illamående av tacolukten med. Jag satt iallafall med vid middagsbordet och höll på att andas mig igenom en till kraftig värk när mamma ringde och jag halvt skrek henne i örat. Där och då bestämde jag mig för att när barna hade somnat så skulle jag åka in för en koll. Jag var ju bombsäker på att det skulle avta på natten igen och ville veta vad som var "fel" eftersom sammandragningarna gjorde så ont, kom så regelbundet men sen också bara försvann helt plötsligt.
Jag ringde ner till förlossningen för att rådfråga och dom ville ha in mig på en koll även fast sammandragningarna inte var regelbundna, men dom tog hänsyn till hur fort mina tidigare förlossningar gått och hur tidigt de startat. Sen lyckades jag iallafall få tag på min svägeska som bor på samma gård som oss och frågade om dom inte hade lust att köra mig. Så hennes sambo satte sig i bilen och körde ner mig till förlossningen ganska omgående, jag är så OTROLIGT tacksam att jag är omgiven av så fina människor! Planen var att jag skulle ta bussen hem sen.
Väl nere, ungefär 20.30 den 12 maj, så blev jag uppkopplad på CTG. En halvtimme gick och inte en enda sammandragning. Snacka om besvikelse, nu kände jag mig ju såklart dum och bortgjord för ingenting syntes ju på kurvan. Tänkte att snart kommer barnmorskan in, kopplar bort och ber mig fara hem. Men efter 30-35 minuter med CTG kom första värken, sen tog det fart, inom nästa halvtimme hade jag säkert haft 10 värkar. Barnmorskan kommer in och säger att jag ska stanna kvar, då blev jag helt ställd, min plan var ju att åka hem! Jag sa att såhär har det varit tre kvällar nu, sen avtar det frammåt natten, det är ju därför jag är här, jag vill veta varför det blir så, jag ska ju inte ha något barn nu. Japp, det var första reaktionen. När jag sen fick höra att jag var 6cm öppen och att den här gången kommer det inte att avta, då slog nog chocken till. Jag var inte alls beredd på att föda där och då, men vilken jädrans tur att jag åkte in då!
Klockan är nu 21.45 ca och jag har precis blivit inskriven på förlossningen. Jag ringer Tony lite panikslagen och berättar läget, han blev nog lite skärrad själv då ingen av oss trott det här tidigare under kvällen. Tony börjar plocka ihop det sista till BB-väskan och ringa runt till alla som sagt att de skulle hjälpa oss när det var dags, medans jag påbörjade mitt värkarbete själv nere på förlossningen. Självklart är det inte en jäkel som lyfter på luren när Tony ringer och stressen för oss båda börjar bli allt mer påtaglig. Hur som så slutar det iallafall med att min svägerska kommer hem till oss för att vara där med barna och hennes sambo kör Tony till förlossningen.
Medans jag väntade på Tony så fick jag för första gången prova pilatesboll. Varför har jag aldrig gjort det förut? Det var faktiskt otroligt skönt att gunga/hoppa på den samtidigt som jag lutade mig mot sängkanten. Jag började med lustgasen lite smått och försökte hålla lite på den, men när värkarna blev mer intensiva blev den, som vid tidigare förlossningar, min bästa vän.
Under tiden pratade jag med min mor på telefon, vi pratade lite om den pågående delfinalen av eurovision och hon hjälpte mig igenom det tidiga värkarbetet per telefonen till Tonys klev innanför dörrarna runt 22.30.
Minnet är lite luddigt av lustgasen men jag vet att jag ville att Tony höll en hand på mig under varje värk, bara för att känna hans närvaro. Jag var ståendes lutad över sängkanten fram till ungefär 23. Blev tillfrågad om jag ville föda ståendes men jag hade bestämt att föda i sängen, helst på rygg. När jag väl hamnade i sängen blev det riktigt illa. Smärtan var brutal och det är ganska konstigt egentligen hur man kan glömma hur ont det verkligen gör att föda barn. Där vid 23 tiden (framgår inte i journalerna) var jag öppen 8cm och hinnorna var fortfarande hela. Vi började prata om att kanske förlösa barnet i hela hinnor om dom inte ville spricka under värkarbetet. Men smärtan var allt för brutal och på grund av att hinnblåsan låg ivägen så kunde hon inte sjunka ner tillräckligt för att krystvärkarna skulle komma igång.
Runt 23.30 tappades jag på urin för att göra det lättare, vilket det såklart inte blev, hon rörde sig inte och jag fick lov att försöka krysta en bra stund utan krystvärkar, och det var ju definitivt inte det lättaste. Ingenting hände trots att jag bytte position ett flertal gånger, rygg, sida, ståendes på knä, rygg och sida igen. Kl.23.40 punkterar vi hinnorna och vattnet går, men det skulle fortfarande dröja innan krystvärkarna kom igång.
Jag skrek gång på gång på gång att hon inte kom någonstans, hon satt fast "hon kommer stanna därinne tills hon blir 15!". Jag var nära att ge upp, skrek till Tony att vi skulle åka hem för att bebisen ville ändå inte. Vid det laget låg jag på sidan, sparkades och slogs, fick kramp i höger ben säkert en miljon gånger som dom fick massera bort. Halsbrännan blev EXTREM, så extrem att jag fokuserade mer på halsbrännan än att föda barn, så mellan två värkar fick jag lov att hälla i mig medicin för att halsbrännan skulle lätta.
Något som också var nytt för den här förlossningen var att värkarna ibland avtog, och jag kunde ibland få vila 2-3 minuter, frustrerande men välbehövligt.
Jag vet att klockan närmade sig 00 när dom bestämde sig för att blanda ihop ett värkstimulerande dropp för att hjälpa henne lite på traven då värkarna var så extrema men hon sjönk aldrig tillräckligt för att krystvärkarna skulle komma igång. Här fick jag nya krafter, jag minns att jag sa något i stil med "Nu skiter jag i att andas, jag tänker inte andas, nu ska jag trycka ut en unge!!". Under två intensiva värkar så pressade jag allt vad jag kunde utan krystvärkar, och på tredje värken hjälpte ÄNTLIGEN kroppen till, vilket tydligen syntes för barnmorskan märkte lika väl som mig att nu var dom äntligen här! Efter första krystvärken som kom runt 00.20 las jag åter igen på sidan, jag vilade foten mot benstödet som var uppsatt för att få mer kraft att pressa. Jag kände henne påväg ut under varje värk. Sista värken var nog det värsta jag varit med om!! Men hon var påväg och det kände jag, jag skrek "HJÄLP MIG" för allt vad mina lungor orkade säkert 700 gånger efter varandra. Jag pressade och jag skrek och jag sparkade och jag slogs. Men sen var hon äntligen där. Kl 00.32. Åh jösses vad jag grät. Av ren lättnad, äntligen var det över. Tony kramade om mig en stund och jag kan inte riktigt sätta fingret på om jag grät av lättnad eller lycka när hon äntligen kom till mig, min vackra tjej!
2870 gram. 47 cm. Perfektion.
Ett stygn fick sys, annars hade vi klarat oss finfint.
