Den här damen

Just nu är Elina näst intill omöjlig. Jag blir ledsen, känner mig otillräcklig och som en dålig förälder. Hon har utan tvekan nått den omtalade tvåårstrotsen och nu är det knappt hanterbart längre. Tur att hon är mindre än de flesta ettåringar och därmed lätt att bära och bända ner i vagnen, hon är ju varken tung eller stark än.
Hon har dessutom blivit elak mot andra barn, puttas och slåss och visar klart missnöje med att höja rösten och skriker 'AJAJ!!' vad än andra barn gör.
Jag känner mig fruktansvärt maktlös och som en otroligt dålig förälder. Det känns ju såklart som att det är jag som gör något fel i min uppfostran när hon beter sig på det här viset, men å andra sidan kan jag inte göra mer än vad jag gör heller.
 
Hon har dessutom slutat säga hejdå på dagis. Hon springer rakt in och jag hänger inte med, ibland kanske lillebror hinner få en puss och kram (lillebror och pappa är de enda hon alltid är snäll mot) men mig tvärvägrar hon. Följer jag efter in på avdelningen för att sno mig en kram blir hon jätte arg och kämpar sig ur mitt grepp. Förut har jag inte brytt mig eftersom hon alltid har blivit så otroligt glad när jag hämtat henne, men inte ens det blir hon nu. Jag känner mig oälskad och bortglömd. Men jag måste på något sätt försöka inse att hon vill vara 'stor' nu och försöker slå sig fri.. eller nått..
Men den senaste tiden har jag gråtit ett antal gånger när jag gått från förskolan, något som jag ALDRIG trodde att jag skulle göra.
 
Men HEMMA är hon världens goaste. Hon vill mysa i soffan (förutsatt att pappa inte är hemma såklart) kramas på kvällen, gosa när hon är ledsen osv.
 
Jag kan ju säga nu att jag inte känner igen mitt barn. Elina hara lltid varit den som varit såååå otroligt lugn och sansad, blyg och tillbakadragen, snäll och omtänksam. Det har annars varit hon som blivit utsatt i lekparken, men nu är det ju hon som är dum.
Jag vet att det bara är en fas, jag kan inte göra mer än att fortsätta säga till, markera och absolut inte låta henne få som hon vill.
 
Trots det, är hon min ÄNGEL och jag älskar henne mer än livet självt. Jag hoppas verkligen att hon snart blir sitt goa jag igen <3
 


« Tidigare inlägg Nyare inlägg »



Den 4 februari 2013 visade sig det där plusset på stickan. Vi skulle bli föräldrar för första gången! Den 29 september samma år föddes en liten Elina. Året därpå, närmare bestämt den 13 juni 2014 plussade vi igen och vi tre skulle bli fyra och vår son Niilo föddes den 22 januari 2015. Samma år, den 25 september 2015 plussade vi för tredje och sista gången och vår minsting Elsa föddes den 13 maj 2016! Vår familj är komplett, välkommen att ta del av vårt liv!