Något jag har funderat mycket och länge på är hurvida man kan bli arg på ett barn. Självklart finns det stunder när det bara briser och man som förälder bara vrålar rakt ut när barnen inte lyssnar, gör fel eller inte gör som dom blir tillsagda. Det är bara mänsligt att tappa humöret när man upprepat samma sak femtioelva gånger och ingenting händer eller när tallriken åker i golvet för hundrade gången.

Men när BÖR man egentligen hålla god ton med barn istället för att låta det brista varje gång?

Elina börjar bli gammal nog att förstå nästan allt jag säger. Något hon defenetivt förstår är ordet 'nej'. Det är också ett ord hon använder flitigt själv, haha! Gör hon något hon inte får, som hon vet att hon inte får, eller om jag redan sagt nej, då kan jag bli arg och visa henne att nu gjorde du fel så nu blev mamma arg. Om hon istället inte vill hålla mig i handen när vi går över vägen eller upp och ner för trappor så stannar jag henne och försöker igen. Vill hon fortfarande inte lyfter jag upp henne och går med henne i famnen, utan att säga ett ljud, för hon vet ändå vad saken gäller.

När barnen är äldre då? Skulle det av misstag spillas ut ett glas mjölk på bordet kan man istället för att bli förbannad kanske använda en mening som 'Men hörru, de där var ju lite klumpigt, hämta gärna en trasa och torka upp'.

För mig är det viktigt att inte bli arg och visa ilska när det skett ett misstag eller om barn gjort något av kärlek som kanske blir så fel. Det cirkulerar en bild på sociala medier om en liten flicka som skrivit "I love you dad" med skruvmejsel på en bil. Om jag ska vara ärlig så skulle jag nog koka av ilska inombords men å andra sidan skulle jag nog aldrig kunna spy ut den ilskan på ett barn som egentligen gjort det av kärlek. Jag skulle nog försöka sansa mig och säga något i stil med 'Det var fint sagt, men man får absolut INTE göra så på bilen. Rita får man göra på papper'.

Lite söndags tankar..

 

Älskade ungar